Redaktionellt

Multipeln - Titel

2013-04-29 AV christel

En garderob för gatan — spridda anteckningar om multipeln

Vad är den röda tråden?


av Per Engström

Det är oftare en fråga som rör temat — vilken är den röda tråden i den här berättelsen, filmen, pjäsen? En kan också fråga sig detta om multipeln som idé — vad är den röda tråden?

Om en håller sig till böcker. Vanliga böcker och artists’ books. Det händer ofta att en ung poet efter många refuseringar bestämmer sig för att världen faktiskt inte skall undgå hennes dikter, och helt enkelt trycker upp (eller stencilerar) en mindre upplaga, egenhändigt satt och utformad och såld från hand till hand. Är det en multipel? Eller föredrar vi att kalla det en bok? Om det senare, i så fall varför? I regel är en bok publicerad och (re)producerad av ett förlag, den har gått via en redaktör och en förläggare. Den egenutgivna boken har allting gemensamt med en vanlig diktsamling, sånär som på det faktum att den ofta är helt och hållet gjord av författarens egen hand. Och i det fallet har den snarare allting gemensamt med en artists’ book. Men kallas ändå inte multipel.

Är det så att om en multipel har formen av en bok, en artists’ book, då måste den vara gjord av en konstnär? Den lämnar då automatiskt också bokens traditionellt litterära fält och träder in på det bildkonstnärliga? Är det inte fortfarande ändå litet litteratur? Spelar det någon roll? Den rollen spelar det i alla fall att såväl det ekonomiska som det symboliska kapitalet genomgår en metamorfos. Om en håller sig till just detta uttrycksmedium — boken — så är det snabbt konstaterat att den egenutgivna/tillverkade diktsamlingen inte (ännu?) åtnjuter samma status som en artists’ book. Det finns ingen writers’ book.

Den kanadensisk-walesiske konkrete poeten Childe Roland sysslar med vad han kallar bokobjekt. Han talar om den fysiska utmaningen att faktiskt fylla den vita sidan, och kommer fram till att den blanka sidan trots allt är vackrast. I hans 52 sidor långa bokobjekt Distaff är det enda som “händer” att en tråd löper hela vägen längs alla sidorna; in i ryggen och ut i kanten, blad efter blad.

Om termen bookworks översätts som bokarbeten istället för bokverk, accentueras just arbetet med multipeln i bokform, det som händerna gör, med varje enskilt exemplar i upplagan (i Rolands Distaff 200 ex). Ett bokverk är en skicklig inbindning, där dock fortfarande innehållet kommer framför formen.

Childe Roland tänkte sig att skriva sitt livs bok, men kom inte förbi den vita sidan. Det vill säga, han tycktes glida från författarens intellektuella problem med vad och hur han skulle skriva, till en annan intellektualitet: konstnärens blick på boken. “Distaff” betyder i översättning “slända, spinnrockshuvud” och i överförd betydelse även “kvinnogöra”. Och är det detta som är berättelsen så kan gestaltningen kanske inte bli tydligare, mer konkret. Tråden är lätt att följa genom de 52 sidorna, orden har blivit bild.

Långt ifrån alla artists’ books är handgjorda. Förmodligen är majoriteten producerade som “vanliga” böcker, dvs tryckta av ett tryckeri. Konstnären har lånat skalet, boken som form, och sedan finns det inga gränser för hur innehållet kan se ut.

Den romantiska idén om bildkonst är att den är unik; varje konstnärs enskilda verk har ett unikt uttryck, som inte kan kopieras eller kanske rättare: upprepas. Konstnärens fingeravtryck har Brian Eno berört som en aspekt av sin ambient-musik: att försöka åstadkomma en musik som inte kan upprepas. Han jämför med en tänkt kopia av en Pollock-målning: omöjligt! Konstnärer som Sturtevant och Sherrie Levine har ägnat hela sin konstnärliga praktik åt att kopiera — eller: repetera — andra konstnärers verk.

Mångfaldigandet av ett konstnärligt verk är sedan länge enkelt. I någorlunda modern tid är de grafiska teknikerna kanske främsta exempel på det. Eller gjutningstekniken för skulptural konst. Walter Benjamin menar i sin berömda essä “Konstverket i reproduktionsåldern” (1936) att konstverket i princip alltid varit möjligt att reproducera. Förekommer det avvikelser i en tredimensionell multipelupplaga? Vinnlägger sig konstnären om att varje exemplar skall vara identiskt, finns det outtalade regler som styr detta? Hur tänker konstnären när hon bestämmer vilka verk som lämpar sig för att presentera som multiplar? Är det så att vissa objekt endast skall finnas i ett exemplar medan andra konstnärliga idéer vinner på att t.ex. tillverkas industriellt i en serie multiplar? (Finns det konstälskare/köpare som köper hela serien? I annat fall blir ju multipeln ensam igen i köparens hem, precis som en vanlig tavla.) Just den idébaserade konsten har en ungefärligt lika lång historia som multipeln (fast Duchamp tjuvstartade) och de tycks generellt ha äktenskapstycke.

Frånsett vissa naturmålare som kunnat arbeta med exakt samma motiv (hare, räv etc) i snarlika målningar som sålts på löpande band, är kanske just måleriet den konstriktning där konstnärer i minst utsträckning ägnat sig åt att repetera exakt samma bild. Varje målning är unik och skapar tillsammans med fler av samma konstnär ett konstnärskap. Den enskilda målningen riskerar att bli dyr, de presumtiva köparna i beundrarskaran kokas snabbt ner till den som har mest pengar.

Skulle den röda tråden kunna handla om ekonomi? Kan det finnas ett samband med konjunkturerna efter andra världskriget till exempel? Dvs – uppstår multipeln ur ett konstnärligt eller ett ekonomiskt behov? Finns det också sociala orsaker? Artists’ books brukar oftast sägas ha uppstått som fenomen kring mitten, slutet av 1950-talet (det finns säkerligen enstaka avvikelser; vem som var “först” spelar ingen roll) — men det intressanta är att fenomenet uppstår i princip samtidigt, över hela världen. Det är ingen enskild händelse i Paris, Düsseldorf eller New York som ostört pågår under en tid för att sedan sprida sig. Kanske pekar det mot något i tidsandan? Det tidiga 1960-talets experimentlusta och det senare 60- och 1970-talets politiska agenda? Hur uppstår något?

Ville konstnärerna medvetet bryta konstens pengaflöden, som upplevdes som alltför samlar/galleridominerade? Eller var det en gemensam idé bland konstnärer och gallerister, att hitta nya marknader; med serier av konst till ett lägre pris skulle fler intresserade ha möjlighet att köpa. Och bar den idén i så fall inom sig även ett slags vision eller mission om “konsten till folket”? (Som Konstfrämjandets idé sedan mitten av 1940-talet.)

Hur uppstod multipeln? Kan det finnas ett uns av slumpens nödvändighet med i spelet? Poeten, bokförsäljaren och museimannen Marcel Broodthaers förvandlade 1964 femtio osålda exemplar av sin diktsamling Pense-Bête med hjälp av gips till en sorts klump som han presenterade som skulptur. Ytterligare exemplar av diktsamlingen omskapade han till collage genom att klistra in monokroma fyrkanter och rektanglar av färgat papper här och var på sidorna. Härmed menar jag inte att multipeln var född, men som idé är det intressant: en kreativ glidning från ett format till ett annat, vilket i hans fall (ett antal osålda böcker) kunde generera en serie. Den osäljbara diktsamlingen kunde bli säljbar igen, som konst.

Marcel Broodthaers var kritisk till konstvärldens marknadsmässiga struktur, där han menade att “i själva verket tror jag inte att det är rimligt att seriöst definiera Konst annat än i ljuset av en enda konstant faktor – nämligen förvandlingen av Konst till handelsvara”.

Om en funderar över hur och varför någonting uppstår är det säkrast att inte vara alltför tvärsäker. Oftast är orsakerna komplexa, med trådar som förgrenar sig åt många olika håll. Även om ekonomi med all sannolikhet spelar stor roll i uppkomsten av multipeln som fenomen i konstvärlden, så är det inte nödvändigtvis bara en ekonomi som enbart skulle gagna avsändaren (konstnären) utan i minst lika hög grad mottagaren (den fattige konstälskaren).



Och när en idé väl har etablerats kan man snart se exempel på hur den görs produktiv även för andra ändamål, som till exempel den schweiziske konstnären Not Vitals verk Cow Dung (1990–2000). Råmaterialet till denna multipel i en upplaga om 1000 ex stod korna i hans hemby för, och Vital skapade bronsavgjutningar av komockor som sedan såldes (beroende på storlek) för 1000, 2000 eller 3000 $ och pengarna gick till en brännskadeklinik för barn i Nepal. (Om nu detta verk skall räknas som multipel? Det kan ju knappast ha funnits två identiska komockor.)

Begreppet multipel, sedan det väl etablerats, går att använda som paraplybegrepp för en rad olika konstnärliga praktiker. Gemensamt är kanske endast multi-tanken — “flera”. Som jag läser det både i betydelsen flera verk i en serie, men också verk bestående av flera komponenter (måleriska, skulpturala, fotografiska, textmässiga o.s.v.). Och väsentligt, kanske mest väsentligt, är hur oerhört fruktbar idén om att sprida konst på andra vägar än de gängse (galleriet, museet) visat sig vara. Utöver tredimensionella “objekt” och utvidgningen av det tämligen hanterbara formatet “boken” har multipeln läckt in i alla möjliga medium och uttryck; stickers, affischer, tidskriftsprojekt, kläder… Och, inte minst viktig är den sociala och politiska potens som knappast går att överskatta. En kan dra sig till minnes Benjamins slutord i den tidigare nämnda essän: “/…/Så förhåller det sig med den estetisering av politiken som fascismen bedriver. Kommunismen svarar med att politisera konsten.” Det har länge varit en strategi inom t.ex. den feministiska konsten att sprida den till folket i största möjliga mån; performances i offentlig miljö, foto, grafik är riktningar som funnits lämpliga. Multipeln torde väl vara ytterligare en väg som just genom sitt vänliga pris förmår sprida seriös och angelägen kultur till folket.

Ett mycket fint exempel där denna sanning behandlas basalt och genialt är Maria Lindbergs vinnande (och alltså utförda, 2003) förslag “Rum för konst” till Linköpings stadsbibliotek. Som konstnärlig utsmyckning lät hon inreda ett rum med hundratals artists’ books av olika konstnärer – fritt fram för folk från gatan att gratis sitta och läsa och bläddra i.

Den röda tråden?



Childe Rolands tråd i verket Distaff är gyllene, en guldtråd.

PER ENGSTRÖM
multipel.nu, ℅ Mediaverkstaden, Södra Förstadsgatan 18, 211 43 Malmö, tel. 040-780 20 el. 780 80 info@multipel.nu    Facebook
© 2011 Multipel.nu.